Carolina Söderholm: Den ödsliga vägen är väl vald

Emma Gunnarsson. Färdvägar, Galleri Rostrum, t o m 27/4.

Text: Carolina Söderholm

Publicerad 11 april 2014 05.30 · Uppdaterad 11 april 2014 

I norska finnmarken är marken som skivad av sten och himlen blekt i blått. Tre somrar har den Malmöbaserade konstnären Emma Gunnarsson tillbringat vid Slettnes, Nordens nordligaste fyr.

Det karga landskapet fyller hennes fotografier, och flyttar in på Galleri Rostrum med skrovliga stycken av kvarts och vitnande djurskelett. Med utställningen ”Färdvägar” skildrar hon en plats där naturen villkorslöst breder ut sig. Bortom havsbandet väntar Nordpolen, och inte ens midnattssolens hetta kan tina de fläckar av snö och is som dröjer kvar. Men det är i avtrycken efter människans närvaro som blicken fastnar. I glipan mellan moln och horisont avtecknar sig telegrafstationerna, vars slitna trä har samma färg som skiffer.

Till dessa en gång så viktiga sambandscentraler kom unga män med Hurtigrutten. En och en sattes de iland, för att länka samman öst med väst, nord med syd. Nu är allt historia. Merparten av stationerna brände tyskarna ner under andra världskriget, och de som står kvar är öppna för vandrare som vill ta skydd.

I en av dem hittade Emma Gunnarsson en kompass inristad i ett bord. Den som sökte vägen kunde finna svaret där, och följa pilarna mot civilisationen så långt minnet bar. På Rostrum viker hon bilden av kompassen och binder in den i en bok. Turkisk kartvikning kallas tekniken, som gömmer kompassrosen i sin mitt. Resultatet påminner om barnens pop-up-böcker, likt en atlas för långväga drömmar. Grafikens lätt gryniga raster återkommer i ett tryck där hon i lenaste gråskala följer klippväggens sprickor och veck.

Medvetet låter hon det ursprungliga fotografiet filtreras genom blicken och handen, inte bara som en estetisk gest, utan som för att visa villkoren för själva mötet med naturen. Med små åtbörder både bejakar och gäckar hon romantikens längtan efter det sublima. Visst finns de storslagna vyerna där, men gestaltade med en sval saklighet som satte sig det sträva landskapet på tvären.

Istället för att frossa i den vördnadsbjudande tjusning som naturens krafter kan framkalla, skärper hon koncentrationen och redovisar metodiskt sina fynd. Det är en väl vald väg att gå. Trots ensligheten är det här en plats som lockat av historiska, militära och vetenskapliga skäl. Känsligt visar hon hur bilden av landskapet alltid förutsätter närvaron av människan.

Johanna Gredfors Ottesen: Mer passion, tack!

Text: Johanna Gredfors Ottesen

Publicerad 18 februari 2012 

Johanna Grefors ser "Mer passion!" på Dunkers kulturhus.

Egentligen är det dömt att misslyckas: Dunkersutställningen Mer passion! är en mellanakt som satts in med kort varsel i stället för den i all hast inställda utställningen av Kirsten Justesen (ett i sig oursäktligt tilltag, men det är en annan diskussion).

Mellanakt betyder en utställning med 17 unga konstnärer, producerad i samarbete med UngKonst, som nu flikats in mellan del två och tre i Dunkerstrilogin ”Dekadens”, ”Passion” och ”Makt”.

”Mer passion!” är ett bra exempel på en utställning där verken tvingats förhålla sig till förutsättningar som är betydligt stramare än en vid tolkningsmöjlighet av ett begrepp. Den som såg ”Passion” förra året kommer att känna igen sig i det grottlika utställningsrummet där belysningen är dunkel och atmosfären intim. Här har konstnärerna fått anpassa sig till en redan existerande, fast kontext, och alla verk är färska och särskilt framställda med tanke på mått och andra förutsättningar.

Och om vi nu antar att vi redan orienterat oss i rummet under den förra utställningen, känner igen den pulserande rytmen, har omslutits av rummets mjuka mörker, kan vi börja koncentrera oss på verkens innehåll.

På sätt och vis är det tacksamt för de deltagande konstnärerna som visserligen interagerar med rummet men slipper utkonkurreras fullständigt av det. Och jag tycker att det fungerar mycket bra – kanske just därför, kanske för att de olika uttrycken på ett naturligt sätt klarar att hävda sig i en miljö som är intensivt dominant.

Stundtals påminner utställningsrummet om ett skräckkabinett, genom till exempel Erik Lagerwalls och Maja Qvarnströms besläktade skulpturer föreställande förvridna kroppar, där kroppsdelar saknas och svulster eller utväxter tagit dess plats.

Groteska är också Linda Ekegrens verk, där djurhuvuden maskerar nästan nakna kroppars ansikten. Hennes uttryck påminner mig om Elinor Evans måleri, där djurmaskeringar snarare framhäver än döljer ett mardrömslikt, destruktivt begär, samtidigt som figurerna rör sig i en oskuldsfull flickrumskontext.

I övrigt är passionen uttolkad som nästan allt möjligt utom som sexuell handling eller njutning – som smärta, i Malin E Nilssons starka fotosvit, eller som komplicerade vindlingar i synapsernas och nervtrådarnas spår i Eskil Thomsens mångbottnat interaktiva verk.

Mer konkreta är Loana Ibarras parafras på Frida Kahlos ”Las dos Fridas” där ursprunget och passionen för den egna historien är huvudpoängen, eller Pascal Mayets akvarell föreställande tusentals lyckopiller. Den mångsidiga Ella Tillema visar ett symboliskt, realistiskt måleri som under behärskade penseldrag rymmer en svidande, bubblande, passionerad ilska.

Trots många fängslande tolkningar kan jag inte låta bli att fundera på varför begreppet passion här blir så avskalat all sexuell innebörd. Kanske vill man inte vara uppenbar. Eller lever vi kanske i en passionslös tid, är vi så rädda att låta kroppen vara en del av vår identitet att passionen inte längre tillåts ta plats?

Visst kan det vara befriande att allt inte behöver handla om sex, inte ens passionen, men ändå blir för mig nog utställningens starkaste verkEmma Gunnarssons sensuella fotografier, som närgånget granskar passionens kroppslighet: den glänsande saliven i en kyss, kroppens spända båge i extasens ögonblick.

En film av Gunnarsson visar insidan av en mun, ett svalg; den kompletterar, blir ett eko av rummets intima arkitektur.